tezsa

Jag är otroligt tacksam för att jag har mitt språk, jag är jätte tacksam för att jag har min trygghet och att jag kan styra och ställa lite hur jag vill ha det i min vardag. Det finns en amerikans psykolog som heter Abraham Maslow som har grundat en behovstrappa för människan, första steget är fysiologiska behov , detta behöver alla för att överleva och för att komma vidare på nästa trappsteg i livet. (vilket är trygghet och säkerhet) Här i sverige är vi ganska bortskämda med att ta för givet det första och andra trappsteget medans vissa länder får kämpa varje dag för att få känna dessa krav uppfyllda. Tack för att jag har det så bra!

jag vill berätta en kortfattad historia från mitt liv.

När jag var mindre så tyckte jag att min syster Maria var ganska besvärlig. Hon bet mig hela tiden, hon var aldrig still och hedde sönder i princip allt hon fick tag i.  hon hade inga vänner direkt utan fick vara med mig när jag tyckte hon hade förtjänat det. Med andra ord var det nog nästan alltid på mina villkor. Men jag har alltid älskat denna jobbiga syster. Jag kan se tillbaka nu och känna att jag redan då kände ansvar för henne, kanske för att jag redan då förstog att allt inte stog rätt till. 

Vi kom upp i den åldern att hon började på lekis och det var då allt började för MIG (kanske var det för maria vardagsmat) Varje rast satt maria själv i sandlådan. själv på gungan. själv med bilarna och leksakerna ute på lekisgården. hon brukade sitta på en bänk just utanför dörren och titta på dom andra. Ibland satt lekisfröken med henne men oftast inte. Jag ville inte att maria skulle vara ensam så jag gick ofta dit på mina raster och var med henne, och jag märkte ofta att hon inte var så glad. det gjorde ont i mig redan då. på vintrarna var de inte ute lika ofta på rasterna så jag brukade stå utanför fönstet och titta och jag kan svära på att 9 av 10 fall så satt maria alltid själv. på soffan och tittade i en bok, ensam på golvet och lekte eller bara på en stol och tittade. Jag kunde inte gå in för det fick vi inte, men jag stog hela min rast och vinkade till maria för att göra henne glad, vilket hon blev också. maria blev alltid överlycklig när hon såg mig, och sen dess under alla dessa år har jag alltid haft den påverkan på maria. Och det är nog väldigt tur, för vad hade annars hänt?

Maria började 1:an och här sitter alla minnen på min näthinna som om det vore igår. Jag har stora ärrbildningar skulle jag tro, de gånger jag mått dåligt i mitt liv är ofta pga av Beteende och minnen mot min syster Maria.
I första klass började mobbingen, i början var det mest ord som tjockis och att hon var konstig. Ingen ville vara med maria, förutom en tjeje som hette Ida och själv hade ett handikapp, ett synligt.  Maria har inga synliga handikapp, hon har Asbergers syndrom, men det visste inte vi då. (tänk om vi visste det och fick bespara henne alla dessa år av mobbing och hat) Ida var med maria ibland efter skolan och på vissa raster när ingen såg, Ida tyckte om maria men ville själv inte bli mobbad. På varje rast var maria ensam, ALLTID. hon stog ibland och pratade med rastvakten men de raster vi hade tillsammans fick hon nästan alltid vara med mig och mina vänner, ibland inte för att vi skulle leka nått hemligt och jag ville ju verkligen inte missa det, men alltid när det ringde in och jag då såg att honstog på samma fläck ensam började jag alltid må dåligt och mitt samvete åt upp mig. Dom dagarna fick maria ALLTID vara med mig efter skolan. Ibland ville inte mina vänner det men då avstog jag och var med Maria istället. (även om jag inte ville)

Det jag tyckte var konstigt med Maria var att hon ALDRIG grät. varför visade hon aldrig några sånna känslor? hon hade en tom blick men aldrig att hon reagerade på något annat sätt. (om jag hade vetat då, att det var de normala......för hon har asbergers) Men jag visste inte då heller. Hon reagerade normalt. Dock inte i någon annans värld.

Min älskade syster började tvåan och då började helvetet.
Jag blir arg och ledsen idag, då blev jag frustrerad och galen.

Var och varannan dag blev maria "toalett döpt" av speciellt en tjej och en kille. Denna kille gick i samma klass som mig men var ett år yngre, och jag var oehört arg på honom. En gång när jag räddade maria från en döpning så var hon blå i ansiktet, dom hade nog hållt henne under vatten ett bra tag. hon hostade och letade efter luft. hon kramade mig men hon grät inte. Jag visste inte hur jag skulle få stopp på detta eftersom både jag och maria hade berättat för lärarna i marias klass vad som försegick, men det blev aldrig något möte eller någon förbättring. Det var döpningar, fula ord, slag mot magen och total utfrysning. varje dag. Mina skoldagar började bli väldigt stressiga och hotfulla och jag började hata skolan. Jag lärde mig inget under några år för jag hade så fullt upp med planer som skulle kunna rädda maria. För ingen annan räddade ju henne? Ingen vuxen som ville se detta. Och man kan fråga sig idag hur mamma aldrig fick veta hur dessa barn och vuxna ignorerade maria eller gjorde henne illa. varför berättade jag inget?

jag ska berätta för er hur mamma fick veta vad som försegick. så klart visste mamma att maria inte hade några vänner, så långt hängde hon med.

En dag på skolan, jag tror nästan helt bestämt att vi hade engelska. Ida från marias klass kommer in i vårat klassrum och frågar fröken om hon får prata med mig, vilket hon fick. hon gick fram till mig och viskade att några var dumma med maria, jag sprang ut ur klassrummet fastän fröken skrek att jag skulle stanna. jag sprang efter Ida som sprang mot gympan. jag visste att maria hatade gympan. jag blev rädd, det gick så fort och ida sa inget, jag visste att något hemskt hade hänt och jag började gråta i förväg. Som ett barn var ångest ingen främmande känsla men jag visste inte vad man kallade det.

Jag kommer in i pojkarnas omklädningsrum (?) ... där möter ja en ring med hela marias klass, både tjejer och killar. som skrattar och pekar. inne i ringen ligger min syster maria blottad, helt naken. maria var överviktig och skämdes för det. (inte så konstigt eftersom hon varje dag fick höra hur ful och tjock hon var) jag grät och försökte täcka över maria med mig själv men eftersom jag var mycket mindre än henne så gick det inte vidare bra. Jag tror att jag slet en handuk från någon och täckte den över maria. vart var alla lärare? alla vuxna människor som eg skulle ha räddat maria? Det var marias sista lektion, för maria valde att alltid duscha hemma.
det var inte min sista lektion men det blev. jag kan inte beskriva alla känslor som fanns i min kropp då, mest var jag arg. jag kokade. när jag skulle följa maria hem så hamnade vi bakom den tjej som var värst och som låg bakom denna olycka i omklädningsrummet. Jag kunde inte hejda mig själv och sprang efter henne och slog henne om och om igen, jag kunde inte sluta och gjorde heller inte det. Jag såg att hon blödde i ansiktet men slutade ändå inte, jag var så arg. arg på alla men mest på henne. Hade inte hennes storasyster slitit bort mig vet jag inte hur länge jag hade slått, säkert länge. Det slutade med att hon slog mig men det gjorde inget, jag hade ju fått ge igen tyckte jag. detta fick så klart lärarna nys om och det blev det första mötet någonsin. Där fick jag be om ursäkt. och där lyckades jag brista igen och berättade för mamma om vad maria var med om på dagarna i skolan och hur lärarna inte lyssnade. det blev ett jobbigt möte för mamma. men ganska kort, för hon blev nog väldigt chockad. mamma funkar så att hon gärna vill tänka igenom, hon säger aldrig något dumt eller något som inte är igenomtänkt.

nu ville maria inte gå till skolan. och plötsligt hade alla förståelse för det. nått jag vetat så länge.
hennes klass ritade teckningar och fick skriva fina brev till henne och be om ursäkt, maria blev lite gladare men ville inte tillbaka. fortfarande så grät hon inte.

under alla dessa år har mamma försökt pratata med lärare och vuxna kunniga människor om maria eg är normal begåvad. men aldrig fått någon hjälp. "Maria är bara sen i utvecklingen" hon fick extra hjälp men det var allt.

Maria flyttade till sin pappa i skellefteå, hon provade två olika skolor men blev mobbad även där. jag åkte till skellefteå och hälsade på ibland och jag hade väldigt ont i systerhjärtat.
Eftersom maria alltid har haft svårt att prata för sig själv så sa hon aldrig så mycket, förutom att hon hatade skolan och inte hade några vänner.

Maria blev äldre men ingen hjälp. Hur kan alla dessa lärare se maria som normal? Jag tror att de har blundat och skitit i att Maria behövd bekräftelse och hjälp.
När maria en gång blev bjuden på en fest så slutade det med att en kille var väldigt dum mot maria, och ja.. det ni tänkte nu blev hon utsatt för. hade jag fått veta det då, hade jag säkert reagerat på samma sätt som den gången jag slog. nu fick jag veta det här många månader efteråt, när maria berättade dethär som om det vore en normal sak. jag blev arg. väldigt arg.

Sen fick mamma tag i en kvinna som lyssnade på henne, äntligen skulle maria få göra ett begåvningstest.
det tog flera månader, det var psykologer och tester och doktorer som skulle säga sitt,lyssna och iakta henne. Jag minns att allt detta tyckte maria var jobbigt och på samma sätt skönt att någon vuxen lyssnade och tog sig tid.
Ett resultat kom och vi fick svart på vitt att maria var långt efter mentalt. många år. Maria flyttade hem till oss igen och fick börja på särskola. Nu började ett riktigt och värdigt liv för maria.
Maria fick vänner, pojkvänner, all den bekräftelse hon behövde från vuxna människor. Hon var bäst i klassen på lektionerna, ja maria var för första gången lycklig. och för första gången kunde jag slappna av och känna att hon var i trygga händer. men alla dessa år har gett ärr för oss alla, speciellt maria.
med många år på särkolan så har maria utvecklas till en underbar människa, och man ser hur hon växer från dag till dag.
efter skolan så har hon haft praktik och den klarar hon oftast av jätte bra!

plötsligt händer det som inte får hända. Maria får ett brev på posten. Hennes läkare har nu bestämt att maria är så pass frisk att hon kan ha ett vanligt jobb med bra handledning.

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Då fick jag tusen frågor.
Maria föddes med en liten hjärnskada. En hjärnskada kan aldrig försvinna. Hon kommer alltid att vara lite efter.
Marias trygghet som hon äntligen känner ska den nu ryckas bort igen? rätten till ett liv i förståelse.
Maria har hamnat mellan stolarna. hon är inte jätte handikappad och hon är inte heller frisk. men hon ska ha de kraven som en frisk och klara av ett vanligt jobb, med vanliga anställda somkanske inte ens vet vad asberger är. vem ska ha förståelse och tid för henne? när hon blir stressad så blir hon jätte sjuk i sitt syndrom, det syns som aldrig förr då. Maria har ett osynligt handikapp och det förstör för henne.

marias trygghet rivs upp. våra också. nu börjas det igen.

Mamma och maria har varit på ett möte efter det, eftersom mamma överklagade beslutet.
nu på måndag ska det avgöras. jag ska vara med och jag hoppas att min historia kan hjälpa maria.

vad tror ni? ge mig gärna lite förslag...

kan inte maria prata för sig själv, ska jag göra det! (en gång för alla)